Jag har varit lite frånvarande här på bloggen på det senaste, inte för att jag direkt varit krasslig men bara så otroligt trött att all energi gått åt jobbet och sedan har jag slocknat varje kväll efter att ha tagit in hästarna. I helgen hade vi ett sådant otroligt vackert höstväder att man nästan dånade. Vi var ute hela tiden och fick så mycket frisk luft och motion att det borde räcka långt framöver och jag verkligen kände hur livsandarna kom tillbaks. Det var en ny hästhage som skulle byggas och vi njöt av solen och den gnistrande friska luften samtidigt som stolpar slogs i och eltråd sattes upp.
Gummistövlar på och en hel hink med isolatorer. Förövrigt har jag gått i gummistövlar mest hela tiden de senaste två veckorna. Det var ju nämligen så att en yster herre med stora fötter råkade trampa mig på foten. Nu menar jag inte maken utan självklart Kansas. Han är lite klumpig ibland med sina stora tallrikshovar och jag råkade komma under. Ont som tusan gjorde det och lilltån var blå i många dagar. Eftersom det fortfarande gör tämligen ont och jag helst inte tar på mig skor som klämmer åt någonstans kan man ju gissa sig till att lilltån gick av litegrann. Det är bara att hoppas att det går över någorlunda till nästa vecka då det är Syfestival i Älvsjö. Det duger ju nämligen inte att stå på mässa i tofflor, nej någon stil måste man ju ändå upprätthålla.
Det blir ju mycket skrivet om min fläckige herre men den här damen är inte att förglömma. Hon är av den nyfikna sorten och var med mest hela tiden och tittade på vad vi gjorde precis utanför hennes hage. Anledningen till att det var brått med att göra nya hagar är älgjakten som började idag. Både Ruby’s och Kansas hage går nämligen in i ett skogsparti och jag kände mig inte helt bekväm i att de kunde gå in där i närheten av skogen bakom vår där de har älgtorn. Dessutom behövde vi ändå göra två nya vinterhagar innan snön kommer så man slipper bära vattenhinkar så långt.
Ruby är en riktig pärla. Än så länge syns inte dräktigheten men i vår gissar jag att hon kommer vara rund och go. Det syns ju inte på bild, men Ruby har den mjukaste pälsen någonsin, som sammet och hon luktar ofantligt gott. Varje kväll när jag tagit in dem i boxarna brukar jag rykta henne lite och stå och snusa på halsen och lukta på henne. Det är livskvalité som heter duga det!
Det var inte bara hages-byggning som gällde. I det vackra höstvädret tog jag mig även en lång ridtur på Kansas på både lördagen och söndagen. Det gällde ju att passa på innan jakten då det är bäst att hålla sig hemma på gården.
/This weekend was spent outdoors almost all the time. We had to make two new pastures for the horses before winter is here and we had the most terrific weather on both saturday and sunday. I really felt how the life came back to me after being quite tired over the last couple of weeks. I write quite much about my black and white gentleman, Kansas. But now I thought it proper to mention my sweet lady Ruby. She is so special, very curious as she is she followed us around while making the new pasture right outside the one she was in. It doesen’t show at the moment but in the spring she will be all round and cuddly with the foul she’s carrying. /
